Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1860, sida 2

AA En afliden mans hämnd. (Sfwetsåttning.) Kap. 2. Huru hämnden ntwecklar sig. (Forts. fr. föreg. n:r.) Mina blickar såljde dem till bef de inträdt i kyrkan, od) då dref mig ett oemotständligt begår att äfwen bewista gudstjensten. Katedralen år en sätlig byggnad och der finnes mycket fom ligger i mitt intresse att se. Men mina ögon woro endast fästade vå en enda puntt, nemligen der, hwareft Jessie fatt, tilfams mans med alla de unga förnäma Haamer na, med samma goda wänliga min, fom då hon förr alltid brukade fitta Hår hems ma i fin lila länflol. Hår tytnade Richard, men fortfor ef ter ett ögonblicks uppehåll. Du fule hafwa fett henne, Hanna, då orgeln börs jade att spela, huru lockug hon såg ut Jag hade fart mig på en bänk wid fidan, på det att hon ide skulle funna fe mig, eburu jag derifrån noga kunde gifwa att på henne. Vitt hjerta floppade få hårdt, att jag war nåra att qwäfwas; sag sprang upp från min plats, och aflagsnade mig från tyrkan — må Gud förlåta mig det