fig på wäåg. Jessie hade nu warit hems ifrån i åtta månader. Tisdagen derpå emot aftonen stod Hans na wid fönstret, för att passa på när hennes man skulle komma. Klockan war redan nio, men det war Jum månad och luften i anseende dertill mild och warm. Ändtligen tyckte hon fig warsna, i den skymning fom redan utbredt fig, skuggan af en man, hwilken hastigt fom gatan uppföre. En i närheten stående Ivkta far stade sitt sken öfwer mannens ansigte, och Hanna igenkände fin make; likväl mar han få blef och såg få lidande ut, att hon blef helt förskräckt. — Gif mig något att dricka, fade han då han inträdde i rummet, och kastade sig på en stol. Bans neddammade kläder utwisade, utt han gjort resan till fots. — Det år en lång mwåg från GCanter: bury och bit, fortfor han, och tömde i ett tag den bägare öl, hon fatt fram åt hos nom, flödde fitt hufmud i fin hand, och sade: jag fan ide ännu spisa något, iv jag år alldeles uttröttad, och will först berätta dig huru min resa aflupit. Han ställde bort fin hatt, lossade på fin hals duf och började: