hans eget bjerta, fom deana förändring föregått. Det war hans fadeshjerta, hrvil: fet om aftonen, då han lärde sina söner deras aftonböner, saknade en ljuf späd röst och en liten barnhands smekningar. vans egon hwilade ofta med saknad på en som länstol med en liten krycka bredwid, hwilken stod i ett hörn af rummet. J sådana ögonblick blef han sluten och dyster. Dessa minnen stämde honom icke mildt och wemodigt, såsom saknaden efter en afliden wanligen plågar göra; nej, de återkallade altid hos honom en skiljsmessa, wållad af grymhet och orättwisa. Onkel Zebedee behöfde ide hafwa profeterat lång re in i framtiden. Han hade redan tagit en grym hämd. Endast fruktan att hang förbannelse någonsin kunde gå i fullbors dan, war redan tillräcklig, att förbittra hans brorsons lefnad. Hanna, fade Richard en Fredagsmorgon til fin hustru, jag kommer ide hem i afton, kanhända jag tillochmed dröjer borta ett par dagar. Jag går för att beföfa mår dotter. Han fyfte fin hustru, satte på fig en bättre hatt, bängde ett litet knyte med kläder på en kåpp öfwer axeln, och begaf