Norrländska Korrespondenten – 9 maj 1860, sida 2

— O, Richard, tänk om den gamles spådom går i sullbordan; om wårt eger barn kommer att blygas för oss. — Tost Hanna, swarade Richard oreds gad. Huru kan du tänka något sådant, eller wara nog barnslig att sätta tro till en döds ord. Ehuru Richard låtfsade wara likgiltig härför, föreswåfwade honom den gam les ord, både natt och dag. Om dagen, då han med hammate och spade arbetade, rd te ban att de återljödo för hang öron, an blandade fig med hammarens slag; och i. han om aftonen hwilade fig från dagens mödor utanför fin uba hydda, hände tet ofta, att han ofrimilligt inristade i fonden: orden: — Mårte det för emwigt upprefa stiljemur mellan dem. Och mången natt hörde hang hustru huru han i drömmen fantiserade och suckade: mitt eget barn, guldet, med flera dylika afbrutna sarser. Lika wål förebrådde han fin huftru otta, att bon funde wara nog wioskeplig art såtta tro till dessa ord. Han skulle ide för nägot pris welot wija, att samma tankar forfoljde bonom oupphörligt. Richard Mallet war en man med en faft, beflutfam larakter. Derföre, få snart