Norrländska Korrespondenten – 9 maj 1860, sida 2

ka FR BARE SIA ABER TUE RSA der. Nu upphörde bessa för altid, men ban säg på fin husitu och fortfor: — Sa, wi få ide lof att urptostra hen. ne få, fom wi åro uppfoftrade, utan hon mäste bliswa bildad, ty hon ar nu helt olita mot of. Jessie betraktade fina föräldrar med fina flora bruna ögon, och hennes hjerta flappade bärdt. Hon war ett owanligt Holt barn. Det lif, hwilket hon i anstende till fin jwagpet, bwilfen mera hårledde fig från en klen kroppebvagnad ån från wert: lig fjutlighet, förde, hade skårpt hennes förftänd, och gjort henne mera eftertänfe fam, ån barn mid hennes älder wanligt wis plåga wara. Saledes, oaktadt hennes hjerta war fullt, återhöll hon fig från att utbrifta i gråt, utan flottade bort fin stol stan fadrens sida, och forfatte alldeled tyst sitt hondarbete. Hela denna afton, ända til nåra mid: natten, sutto Richard Malet och hans hus stru och ofwerlade om fin dutterå framtid. Det ena ögonblicket tadade ren stacars modren Gud för hennes barns oformodas de Inda, men ett onnat ogonblick ryste bon, wio tanken på ten förbannelfe, fom hwilade öfwet ben gamwis sitrigbufens för mäögenhet.