Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1860, sida 3

vå morgonen, raskt wandrade gatan frame åt, med fina werktyg under ormen; men då han wåndt omkring hörnet oc hon ej längre kunre fe honom, satte hon sig grår tande wid sitt barns sång, och dröjde der, ända til def mjöllkärran stadnade utanför porten och gossen bragte denne den mans liga morgonmjölken. Denna dag tycktes aldrig wilja taga slut. Jessie undrade hwarföre hennes moder mar få bedröfwad och tankspridd, och hwarföre hon stundtals betraktade henne så sorgset. — Är du ond på mig, mamma? frå: gade hon slutligen, då hon åter fånde modrens blickar hwila vå sig. DÖ Ond på dig, mitt barn? nej — nej! Det hade kanhända warit bättre om du aldrig fett werideng ljus, aitt stackars darn. Hiqmlen allena wete det, suckade modren, och månde fig bort ifrån henne, med tårfvuda ögon och beflämdt hjerta. Når Richard hemkom, kunde hans hustru af utttycket i bang ansigte mårfa, att safen blifwit afgjordt på ett eller annat sätt. (SForis.)