gatan. Se bit, min herre, fe hit! Det: ta år onkel Zbedees werk. Härwid blottade han sin ena arm, och wisade ett djupt ärr, hwilket lift en ring omslöt hela armen. — Då jag ännu war en liten pojke, hängde han mig i denna arm, och piskade mig med en käpp, emedan jag nekade att ÄÅtloda hang nedriga befallningar. Jag förlåt honom det, och arbetade mig upp i wersoen utan hans hjelp, blef gift, och war lockligare än han någonsin warit; men nu, då han wil flita mitt eget barn från mitt bjerta, likasom han en gäng försöfte att göra med min maka, nu önskar jag att himlen måtte — — O, Richard, tyst! Tyst för Guds ful! Hanna lade fin hand på fin mans mund, och nedtystade på detta fått den förbannelse, fom swäfwade på hans låp: par. Uttala ide dessa förfärliga ord, fom ihåg buru du alltid brukar förmana dina barn till försonlighet. O, min stackars man! Hon lutade sig ned emot sin makes axel och gret bittert. — Du har råätt min wån! Jag förmas nar andra til vet, jag ide sjelf fan utföra.