Norrländska Korrespondenten – 28 april 1860, sida 2

CWWA — cCAO—t—7—— — 2—-:r —— —h— Munck war närwarande. Alla wände nu ögonen till honom. Han satt stilla, med armarne stödda mot bordet, och handen för ögonen. Helena ilade til honom, fa: stade fig för hang fötter, fofte hang hand och fade gråtande: Ådle herre, war icke ond på mig. Alltid fal jag begråta före lusten af en sådan far. Jag kände mig så stolt öfwer att wara er dotter. Får jag nu icke mer blifwa det? Får jag icke komma till er och se er? Will ni inte tilläta, att jag får sköta er, om ni blir sjuk, och deltaga i allt hwad fom angår er?7 — Munck Ivfte upp henne, fatte henne på fnå, omfamnade henne, och gret. — Strar derpå lemnade han sällskapet, sedan han lofwat att städse underhålla en wänskaplig förbindelse med Swendsens far milj. Helena war häftigt angripen; hon gick efter fin onkels räd strar till fånge; hen neg mor och Marie följde henne upp på hennes kammare, afklådde henne alla grannlåterna, och förde henne till sängs. Hon bad fin mor, att tidigt nåsta morgon låta. hämta hennes bokskåp och slaffti, samt låta stäla dem på deras gan la plate; få att allting år mid det gamlo, fade hon, oM