ena kinden, under det den andra war alldeles färglös. Under talet tycktes hon fatta fig; bon drog djupt efter andan, lilsom hon tänt fig lättad. Begge kinderne fingo en hög färg, hon lyfte sitt hufwud, och blice fade på de närwarande; isynnerhet föllo bennes ögon på föräldrarne, som sutto tillsammans och höllo hwarandra i hand. Presten fom i sitt tal till den vunkten, der han började tilltala brudparet. Han ordade om Swendsens och hans trogna hustrus kärlek till hwarandra samt til deras endaste dotter, och om den gamla wänskap, som förenade honom sjelf med det aktningswärda äkta paret. J denna del af talet låg en from innerlighet, som rörde alla. Endast brudparet syntes icke wara rördt deraf: Brudgummen såg ut, som om hans inre lycksalighet icke lemnade plats för någon wemodig känsla; bruden stirrade framför sig, liljom alldeles ned sjunken i fina egna betraltelser. Ändtligen tog preften fram fin handbok, gick ett steg nårmare till brudpallen, och, i det han månde fig till brudgummen, fade han i högtidlig ton: Jag tillspörjer er, högwålborne herr kammarjunkare och löjtnant wid (håär nämde han tegec