1og den andra, som hon beständigt stödde mot bordet. — RNå fom nu, min flida! fare Swendsen: allting år fårdigt; de andra wänta på of. — Så fom i Guds namn! tillade han, litet otålig; och Hele na tog hans arm. Grefwen skyndade tillbaka till salen, och ställde fig framför brudpalln; Helena nal kades wid fin fars hand; alla reste fig. Grefwe Munck flod bredwid madame Swendsen. Då Helena fom fram till dem, klappade hennes mor henne på aren, och fade: Gud ware med dig, min flida! Grefwe Mund tog brudeng hand, och tryckte den wänligt. Med häftig rörelse förde hon hans hand till sina läppar, och fyfte den. Smwendfen ledde fin dotter till drudpallen, och ställde henne wid grefwens sido; Falkenstjerne böjde fig mot fin brud, hang ansigte strålade af glädje. Den gamle presten närmade sig. En högtidlig tostnad herrskade. Han bårjade sitt tal, fom han just con amore hade utarbetat. Det war emellertid ide något wältalighets. mön fer, och gaf genom fin långd en hwar af de närwarande tid och tillfälle att samla fina tankar. Helena stod i begonnelsen som en bild: försst dörsblel; sedan dlossade