Dii e. och, som jag hoppas, oupplösligt band, finner jag mig af åra och samwete före pligtad att berätta er, herr Swendsen, och dig, min Helena, det jag år i en mycker oludlig belågenhet. — De sågo begae förfärade på honom, utan att swara. — Jag har Haft den olyckan tappa de femtusen rikadalerna, ni häromdagen war få god och gaf mig. — SHmwad för något? ropte Swendsen: Hur fan en for, ful: wuren menniska gå och tappa få imyudet pengar ur fidan? När skedde der? Hwar tusan! hwarföre har ni inte talt om der, och anmält saken för polisen? — J tetta ögonblick inträdde Wolmend, men då han fruktade att föra samtalet, wille han draga fig tillbaka. — MNej, swöger, blif åwar! ropte Swendsen: Hor, byuken historio! Hwad tyder du wål? Grefwen har gått och tappat 3000 rifsdoler, fom jag bare gett honom. — Tappat? återiog Wol. mand, med ironisk min: på hwod fåtr? — En kansla of bitterhet emot dokiorn tycktes ofa grefwens mor: Mine herrar, fade han: jag fan mål hafwa orätt, men jag will äöndå ide flå fom en ftolpojfe. Penqarne har jag tappat vå fpel — Bå ipel! ropte Stwentsen, och slog ihop