AA — POE SVE REPAR RANG ATP AVANT SR AE SUL IMPEE hwita atlas brurdrägt, med rofor och myrten inflätade i det rrifa, glänsande hå ret. Marie åtföljde henne, mycket grann och glad. Majorens familj prunkade som tulipaner på en blomstersäng. ÄÅndrligen kommo brurgummen och hang fivffurer. Det mar en wacker anblick att fe dessa begge: Falkenitjerne i ungdomens och skönhetens glans, med sitt mörka, lockiga här, fin vraktfuba statsuniform; Munck deremot med siit blela ansiq:e, fina ådla, fraftiga drag, sitt hwita hår, sin swarto odrägt med de glimrande ordenstednen. De liknade det nårwarande, lefwande ögon: bliäet, och den förswunna tiden med fina högtidliiga minnen. Wolmand war den ende, man ännu wäntade. Brudgummen nalkades Swendsen och Helena, samt bad dem, obemätkt af de öfriga sållskapet, om ett ögonblicks samtal i enrum. De följde honom mm i ett litet tillststoande rum, Swendsen med ett slags missnöje, Helena med den glada förmodan, att hennes brudgum, i ett ögonblick fom tetta, wille tacka hennes far, samt fåga dem begge några kärliga och lugnande otd. Med en wiss ansitängming begynte grefwen: MInnan jog kuptet titt tyrdart