Norrländska Korrespondenten – 18 april 1860, sida 2

aHpj ä q7mT en swärfader, fom sitter i guld ända upp til halfen? Den som bara kunde få litet mer af honom! Hwad skall det folket med alla fina pengar? De förstå ju ändå ins te att bruka dem. — Nu gitter jag ide längre höra dig, fade Gustaf: når du talar få der, har jag inte mer att fåga dig. Farwål! Gud ware med dig, för din älskwärda fåstmös skull! — Med dessa ord aflågsnade han fig och öfwerlemnade grefwen åt sina bekymmer och spekulationer. J Swendsens hus war nu allting får vigt till den älstade dottrens bröllopp. Man war dock ense om att icke bjuda många gäster. Å brudgummens sida ful le ingen wara nårwarande, utom hans styffader, säåsom giftoman; å brudens kulle, utom familjen Struds, ett par gamla, för Swendsen wid ett såädant tillfåälle oumbårliga: wänner, bewista akten; och den gamla landtpresten, i hwats hus de älskande först hade träffat hwarannan, fule förrätta wigseln. Dagen före drölloppet ankom denne ull Swendsens hus, tillika med sin dotter Marie, fom war hänryckt öfwer Helenas locka, hwartill hon, ide utan grund, ansåg sig sjelf hafwa bidragit.