Norrländska Korrespondenten – 14 april 1860, sida 2

tAAii — ä —— -— cq ä—c— — fom min war, men ide få fort, tillade hon, i det hon räckte Helena handen. — Då hon mar borta, förekom det Helena, fom ben gode skpddsanden i hennes nya frets hade öfwergett henne; och icke beller utan befymmer tänkte hon uppå, att Gu staf, denne trofafte mån, också snart skulle lemna d-m. Brölloppadagen War nåra för hand, vå arefwe Fallenstjerne en afton föreflog fin fässmö ott göra en spatsertur med honom. Det war en heladag. Många promenerande njöto det stöna wårwådret. Grefwen war icke lika leende som detta. Han mar denna daa i sitt elafa lynne, och ofta tankspridd, liksom grubblade han på något. Helena frågade bonem kärlefsfullt och besymrad om orsaken härtill; han swarade henne kort och snäsigt, men war deremot outtröttlig i tislrättawisninaar angående hennes person och fått att skicka fig. J en af de ljusa gångarne i Rosenborgs patk mötte de en gammal man, som såg ut att wara utlänning. Då han fom mitt framför bem, fannade han, oh ut: bröt i de ord, fom en gång i werlden få mydet glådde den stackars Petrarca: Sope pia pia bella non vede mai ilfole (Ett