Norrländska Korrespondenten – 14 april 1860, sida 2

JBuiing:hn nj hwarföre. Hon upprepade fina och på fran ska för en till städeawarande utlänning, som förbättrade qwickheten något genom tilägget af ordet en wers Ur Owidius, i det han sade: PÅå min ära! Owidii oskuld förtjenar inga loftal af unga fruns timmer. — Den olyckliga Helena, fom hörde allt detta, war gråtfärdia, då i det samma arefwinnan Mathilda trädde in i salen. Alla reste fig. Munck och Wolmand gingo benne till mötes. Kon helsade dem begge wänliat, och räckte Wolmand ban: den med hjertlighet. Han föreställde He lena för henne. — Hon omfamnade denna med fonbart wålbehag oh uppmuntrande ord. Wår unga wåninna fände fig fått om hjertat wid detta fruntimmers närmar ro, fom också tocktes utöfwa en särkdeles makt öfwer alla de tillstädeswarande. Hon liknade sin bror, grefwe Munck. Det war samma ärta drag, men friare; samma ims posanta och milda uttrod, men qwinligt; ocdfå war hon mydet vngre än brodern, ehuru långt bortom ungdomsåren, men ide dessmindre ännu mycket intagande. Det sontes Helena, som om ett himmelskt wäsende i nedens stund hare Kigit ned, för att beskärma henne. Den förlägenhet, hon