Och sedan — ack hur har det gått! Snart hela nio år Jag troget inwid disken stått, Det än ej egen bod jag fått, Jag tror jag aldrig får — Mer leswer jag i sjutti år, Nog minns jag mina sjutton år. — K. En sjömans farwäl. Friskt med spända segel, Ofwer böljans spegel Jla, o min sköna drake! fram. Skönt det är att gunga, Höra stormen sjunga, Mina ömma blickar, Som farwäl jaa ffidar, Sedan öswer fjerden, Vort till andra werlden, Jla wi som winden hän med lust. Solen härligt blänker Oh sitt guld hon stänler Ofwer hafwets hela yta ut; Härligt hoppet brinner, Från min syn förswinner Mina gråa hemlandsfjell till slut. O farwäl min tärna! Ack hur gerna, gerna, Men den tröst skall finnas, Att jag dig kan minnas, Och dig sjunga i min enkla sång. Fritt må stormen ryta, Fritt må böljan bryta: Jag dock ide fruktar deras Hot. De okända öden Och ock sjelfwa döden, Går jag alltid lugn och glad emot. ÖO! den sköna stunden, DÅ från feglarrunden, Jag mitt hemland nalkas glad igen, När jag trött af striden, Ester lugnet, friden Uti dina armar, ljufwa min. Allt hwad jag fått lida, Glömmes wid din fida, J ditt sköna öga, Blått som hwalfwet höga, Ä Jag min kärleks skönfta himmel ser. O bur skön blir hamnen! J den trogna famnen, Trötte seglaren på lifwets haf, Wille hwila öfwer: Han ej mer behöswer, uÄn en fridfull hydda och eu graf. Kanske skall det hända, Jag ej mer skall lända Hit tillbaka till mitt land; o då! Har jag nedlagt stafwen, Och har bäddat grafwen, Djupt uti den swala böljan blå. Men jag dock will hoppas, Att när wåren knoppas, År jag åter hos dig, lika warm, Då, trött utaf striden, Skall jag finna friden, Wid din sköna, trogna, hulda barm. Rembrand Se hur wåägen brusar mot din stam. Till mitt hemlants glada, lära kust. Flög jag till ditt bröst så mången gång: i I Ut blir gladt, blott ou emot mig i