? Jag gick der ensam och försmådd, Magistern Emma tog. DÅ blef hos Westergren jag knodo Och blef af ingen mer förstådd. Ci lifwets glädje log. Jo, det war jnst en herrlig wår, Då jag war mina sjutton år. Och sedan — ack hur har det gått! Snart hela nio år Jag troget inwid disken stått, Det än ej egen bod jag fått, Jo tror jag aldrig sår — Nen lefwer jag i sjutti år, ö en minns jag mina fjutton år. — K.