— VS NA VR OK PR SVE SÄD ben bestämda aftonen hos grefwens tante, den förhatade medtäflerskans moder. Ef ter aftal med Wolmand gjorde de begge sällskap dit. Falkenstjerne fom dem till mötes i enträen, förde in dem, och presenterade Helena för frun i huset, som fatt i fin foffa och blott reste fig ett ögonblick, för att emottaga henne. Desk af: förlår genhet, dels af werklig wälwilja för en med grefwen beslägtade person, tryckte He lena hennes hand, som hon räckte henne; grefwinnan utstötte ett litet rop, ömmade fia och tittade på fin hwita hand. Alla nalkades, och frågade hwad fom frat. Ah, det år lappri! fade grefwinnan, Pmen mina hånder äro litet ömtåliga. Ni tog litet häårdt, min goda! fade hon åt den stackars Helena, fom war färdig att fjunfa ned af blygsel. Wolmand bes såg handen, och fade med ett ironiskt ler ende: Jag anfwarar för alla följder. Åiskiiga berrar och damer woro församlade. Comtesse Emilie fom efter en stund, och uppwaktade sällskapet med en berättelse om hennes fammarjungfrus lång: samhet, fom war skulden til, att hon nu först blifwit fårdig med fin omtladning efter en ridtur. Detta gaf anledning til