Norrländska Korrespondenten – 11 april 1860, sida 2

AmA AW62 tid, med ironisk pathos, följande frofer af Ovidii elegi öfwer Corinnas pappegoja: Colle sub Elysio nigra nemus ilice frondenå, Udaque perpetuo qramine terra viret: Si qua fides dubiis, volucrum locus illc piarum Dicitur, obåcoere quo prohibentur aves. Då begge, efter slutadt arbete, wände fig om, stod Falkenstjerne tyst bakom dem. Med förtörnad min sade han: HOwad år detta för sentimental, högtidlig och religiös ceremoni? — Sedan fade han til Helena, hwars förgråtna ögon ide kunde döljas: Herre Gud! om jag dödat en menniska, funde det inte wara ssörre jems mer på färde, än för det jag oskyldiqtwis råfade taga lifwet af fogeln. — Sr det pu, utbröt Gustaf, fom dödat fogeln? Helena fade, det war hon. — Sålevdesd fade grefwen, anfer Helena mitt brott för få stort, attt hon mil rädda min åra genom att sjelf påtaga fig flulden? — RNej, swarade Helena, med liten bitterhet; ljag wille blott ide berätta, huru det skedde. — Det ffedde modet oskyldigt, jade grefwen: jag wille knäböja för min iusin Emilie, och då ..... — Gustaf