Norrländska Korrespondenten – 11 april 1860, sida 2

dAi 22— fogel! fade hon, häftig: gråtande: För en timme sedan woro wi begge fi glada; nu år du död, och jag gråter bittra, bittra tårat; du år en bild of mig sjelf; du lefde med mig i min lvyckliga, barnsliga ens samhet, hår i denna fåra kammaxe; du dödades af Falkenstjernes fnåfall för den: na förhatliga dam. Ad! få skall äfwen mitt hjerta förkrossos! Wid middagsbordet wäckte Helenas för: gråtna ögon föräldrarnes oro, och äfwen Gustafa, fom fom strar på eftermiddagen. Hon berättade dem steglitsans död, men för: teg bet dödssatt. Hon sjelf, fade hon, hade kommit att trampa på henne. Gustaf deltog i Helenas sorg, och föreslog, att man skulle begrafwa sogeln i iden lifta tråd: gården mid huset. Helena tockte mycket om detta förslag; Gustaf fick tillåtelse att följa upp på hennes rum, för att hjelpa til med anstalterna för steglitsans högtridliga begrasning. Han tog den i hand och sade: Wet ni, gora Helena! denna lilla fogel skule Solon hafwa prisat säll, ty hennes öde år nu fullbordadt, och hon mar högst lycklig under sitt korta lif: Ni bar öm omsorg för henne, hon bidrog til ert nöje, hon utgjorde, om ock blott en