———f———— en nnnnm——— — —O—O — —e—e —— . k ä — —A— :m:WAWA —— VV ———————————— ——————————— — ul D(. St. Åeindh. Söndagslifwet ombord på ett Ärlogsskepp. En Helgdag ombord på en örlogge man ffildrar Anderson i fin WerId8omfegling fålunda: — — SÅ går en dag än från wår tid, natten nedstiger och man sofwer lugn och förnöjd, medan hwarje halftimma pos sternas rop allt mäl ännu mera ine lullar i säkerhet och hwila. En ny dag stiner upp, i allt thesfo lif med fina! undantag kanske af wäder och wind och ätskilliga små andra omständigheter. Man såådar åter utåt samma blå fält, der måg rullar efter wåg — men lif är rö relse, och det blir aldrig ledsamt, aldrig enformigt att blida utåt hafwet. Man fmetes af samma mid: men i går war den från ett annat Håll, starkare etter swagare: molnen antaga nya gestalter. Hela sjölifwet är ett enda thema, men med tusende variationer. Några afbrott af en mera framstående natur äro der särdeles anmärkningswärda. Dit höra främst Söndagarne, och ej sällan andra dagar, då wi hafwa korum. Högtidliga, fom dessa stunder alltid må ite wara för menniskan, äro de det än: nu mera, när man skenbarligen fer Guds ande swäfwa öfwer djupet, och när from ma sånger flinga hän öfwer böljorna och bönen stiger upp till himmelen, som ilar och hög hwälfwer sig öfwer det bräckliga nötskal, fom utan Dens skydd, hwilten sträcker stormens winge, skulle wanmältigt trotsa elementernas raseri. vitt siöfoltet är i grunden religiöst, är en ofta upprepad sanning: och när man bewistat en Gändstjenst på hafwet, beariper man huru detta kommer fig. Nå ara gånger hafwa wi nödgats fira Mif begängelse efter någon sleppskamrat, som ej fommit få långt fom wi, oh hwars hopp att återse hemmets Eufter plötsliaen blifwit till intet. Församlade på däck hafwa wi åhört påminnelserna om mår dödlighet, och det är ej här, omnifwen af dödsorsaker i tusende skepnader och i hwarje ögonblick man löttsinnigt jer litet inswept i den blå och gula for sterländska flaggan ofwan en hård trall, hör det dofwa rasslet af tre skoflar mull, ser det nedhwälfwas i det mörka, tysta, oändliga djupet, och hör wågen flå tillhopa öfwer den plats, der det nedsjönk utan minne, utan namn. Men lifwet ombord har äfwen fina glada och lustiga uppträden. Till tem höra Söndagseftermiddagarne, då folket har bal frampå baden. Uppklättrade i! wanterna, halfliggande fors och twärs, sägna fig de talrika åstårarne Åt de hurtiga lättfotade dansörerna, fom swänga sina ben wigare än wår trumslagare sina pinnar och der lifligheten tilltager i den mån swettstrimmorna utefter panna och tinrer blifwa bredare. Stundom tills, ställas af mera syndiga och munwiga turrar små maslerader af diverse karaktersemasker, då muntrationen når fin höjd och diciplinens band äro litet lösare samt åtstilliga friheter tillåtas, hwilka i fin godmodighet hafwa sin oskadlighet och ursält. Ligger fartyget i hamn, är allt om möjligt ännu lifligare och mera ordnadt. Musilen blåser då fina tapto på regus liera tider, och manskapet, fom permitteras i land, återkommer naturligtwis litet mera upprymdt och upplifwadt än wanligt, ehuru i alla hamnar, wi hit tills besölt, det Swenska manskapet med rätta beundrats både för sitt utseende af friskthet och glädtighet och fin städade sans och måttlighet. Gerna söker hwar! och en, när han sätter fin fot vå land: baden, en liten ersättning för hwad han finner fig hafwa saknat under sjöresan: äfwen matrosen älskar då att göra fig ett (ujtiges Xeben: J glädjen bor ju kraft, och efter litet rejande och hyss king: 2. . Sinan t Uf 2. AFC. — Et?twt tF-—-—L—L—EA—k G ——6