nar, att de icke hade warit hemma wid Helenas besök: Min mor ber om ursäkt, att hon icke beswarar er wisit, men hon gör aldrig wisiter; deremot ber hon er ge nom mig, att göra henne det nöjet, tll bringa aftonen hos oss i öfwermorgon, tillika med era goda föräldrar, i fall det fan roa dem. — Helena wisste mycket wål, att hennes föräldrar icke wille låta fe fig i sådant såällskads. Hon undskollde dem, och föfte i tankarne hitta på någon rimlig förewånning att sjelf säga nej, då comtessen tillade: Er onfel, doktor Wol mand, har lofwat komma, oh det hoppa. des wi äfwen, innan han gaf fitt löfte, ty min tante, grefwinnan Mathilda på Lidenborg, anländer til staden i morgon afton; hon bor då hos oss, och Wolmand har i tjugu år, tror jag, warit en ridders lig tillbedjare af denna dam. — Nu kunde Helena ide undgå att antaga bjud: ningen. De tre personer, fom Helenas lida rum inneslöt (den sjerde, anaars kusin Nancy kallad, funde man, utan att förolämpa benne, råkna för ingen; hon war att anse som ett Salvo Titulo utanpå ett bres: det Hör wara der pro forma, men ingen ger