Norrländska Korrespondenten – 7 april 1860, sida 2

lena fråjdade fig innetligen öfwer den färs lek, han wisade henne. Dagen derpå satt hon ensam på sitt rum, och orbetade på en liten målning, fom freställde den gröna planen i landtprestens trädgård, fedd i morgonfjufet, liksom wid hennes och Falkenstjernes första samtal. Hon såg med glädje vå detta hennes kårlek helgade lila konstwerk, som lyckadea mycket wål. Hon war iden glas dafle sinnesstämning. Wårsolen sken in genom hennes fönster, och liksom log åt fina barn: violer och bläsippor, fom bofa tode der. Helenas tama steglitsa flarade omfsring henne; den satte fig vå hennes ffulora, och hackade med näbben i hennes hårlockar. Då knackode det på dörrn, Hals lenstjerne öppnade den på glånt, och stack in hufwudet. Mild och glad nickade Hee lena åt den fårkomne gåsten, då han i detsamma trädde tilbafa, och öppnade dör: ren för twå damer, i hwilka hon med förwåning igenkände comtes se Emilie, fom han firar vresenterade för henne, tillika med hennes nyligen såkallade Sulvante, en fattig fröken af familjen, fom werkligen innehade denna befattning hos comtes sen. Hon beflagade på fin och fin mors måg: