Norrländska Korrespondenten – 7 april 1860, sida 2

dotter, att hon ide behöfwer tala wid fin man om hwar siyfwer; hon fan ju til erempel wilja göra honom någon prefent eller annan förnöjelfe. Helena slingrade fina armar om fadrens hals, såa honom i ögonen, och sade smekande: Harjog då inte dig? Om jag en morgon fommer uvp vå ditt fontor, när jag wet, du År enfam, och få hår tar dig om halsen, och säger: Söta pappa! din Helena wille gerna tigga fig till litet of dig, — skall du då säga nej? —MNej! ropte Swendfen: nej, jag skulle läsa upp min fagfakista och fåga: tag få mycket du wil. Flic. ka! du gör alldeles hwad du mill med mig; du skall få din wilja fram ..... Åh Swåget! runka inte på hufwudet; Gud förläte mig! Jag fan inte göra barnet något emot! Råfta förmiddag wisade den trivirferens de Helena fin fästman det ändrade dofu: mentet. Grefwen kusste hennes hånder med uppriktig tacksamhet. Han war rörd öfwer hennes kårlef; äfwen glädde han fig öfwer detta bewis på den mafr, hang til fommande hustru utöfwade öfver fin far. Denna sednare delen af fina tankar behöll han dock wieligen inom fig sjel, od He