Norrländska Korrespondenten – 7 april 1860, sida 2

fom om han wore min? — Söta flic fa! sade Swendsen, i det han omfamnade henne: jag fägnade mig åt att du skulle komma hit till mig på kontoret, sjelf tala med skepparen, som förer Helena Maria, följa med mig ombord på henne, när hon fom, taga emot räkenskaperne, sjelf qwitte ra pengarne, och glädja dig när resan warit god; jag trodde, jag hade gjort det få mål7 — Af goda pappa! ropte Helena: fan wi inte begge, både din dot ter och son, komma för att tada dig? — Xa, det år godt och mål fade Svend fen betånffamt: men jag wille, det skulle wara dina egna pengar. — Jag önskar inga egna pengar, swarade Helena. — Sä fast i ditt beslut, Ewendfen! fade doktorn: Din dotter är ung; hon fal en gång ångra, hwad hon nu säger, i fall du ger efter! — Nej, min bror! fade madame Swendsen: min dotter har rätt; en god hustru will taga allting af fin mans hond, och hwad som är honom emor, fan inte glädja henne. — Ad manunc! sade Swendsen: du dömer efter mig och bia; det går inte allestädes till fom boå of; ingen wet hwad hända fan. Det fan ju likwäl wara roligt för wår