ra Drosjstuts mauald Cl Vi oort tteåte, MEST hon aftonen förut hade gått igenom en af smågränderna och der plötsligen frans nat wid förunderliga toner of ettinftru ment, fom wäl liknade en viol, men dock tycktes wara alldeles sliljd från den. Hon hade frågat wärden der i huset, hwem fom bodde i windskammaren, hwarifrån musiken ljöd, och han hade swarat, att det war en ung mon från norden och att instrumentet wisst wore en lyra. Detta insåg hon dof att det ide kunde wara; det war antingen ett nytt flags instrument eller en konstnär, fom på ett owanligt sätt wisste att behandla violen. Man fkulle derföre sticka bud efter he nom, menate hon; tilläfwentyrs kunde han i någon mån ersätta Beriot. J den nör man war, följde man det gifna rådet, och ett bud afsändes till den lilla gränd, der Bull satt på fin winds kammare. För honom war tetta ett fins rebud ifrån himmelen. Nu elser alvrig! tänkte Han, och fastän fjut och utmattad, tog han violen under armen och git till thratern. Twå minuter derefter anmälde regissören för den församlade publiten, att en ung nörrman, säledes Åea aga wilde, i Beriets ställe skulle låta höra fig på violin. Ole Bull trädde fram. Theatern war bländande upplyst. Han såg be närma ste damernas mönstrande blickar. En af dem, som noga betraktade honom igenom kikaren, hwiskade småleende till sin granne litet spe öfwer konjtnärens tafatta mantr. Han såg på fina tider, och i ren starka upplysningen togo be fig högst dåligt ut. Damen gjorde wisst äfwen häröfwer fins anmärkningar, och hennes löje skar ho nom djupt in i hjertat. Inga noter förte han med fin, fom han kunde gifwa orchestern, han måste således spela uten ackompagnement: men hwad skulle Han spela? Jag will gifwa tem de fantasier, som i i detta ögonblick genomströmma mig! och improvisoristt gaf han då hågkomster ur sitt eget tif. Melodier från hemmets berg, hans strid i werlden, och hans hela själsoro. Det war fom om hwarje tante, hwarje Fine 2— sla gått öfwer i violen och derifrån ups penbarade sig för mängden. Det mest stormande bifolldiubel genljöd igenom få tlongen. Bull blef sramropad och åter framropad. Man begärde ännu ett unmne j mer, en ny improvisation. Han wände sig nn till den damen, hwars spefulla leende hade helsat honom mid hans inträde, och utbad fig af henne ett thema att variera. Hon gaf honom ett ur NRorma, han git ännu till twå andra damer, och hwar och en af dessa nppgaf honom ett ur Otbello och ur UME. ÖÖHuru, om jag toge alla tre themata, täntte Ole Bull, och Kit vem, omfladorande hwarandra, bilda fig till ett ton stycke? då skulle jag dermed smickra en hwar af damerna och med kompositionen måhända göra effett. Måättig, fom Magerns staf, gled strålen öfwer strängarna, under det att de kalla swettdropparna stodo på hans panna; ret war eld i hans ådror; det mar jom eet andliga wille lösrycka fig från det lekamliga. Eldlågor tindrare från hans öga, han kände sig nära att nedsjunka; änn ett par djerfwa stråktag, de woro den sista lekamliga kraften. Blommor och kransar ifrån den hänryckta mång: den omufladdrade honom, fom, utmattad af själskamp och hunger, war särdig att digna. Han gick till sitt hem, ledsagad af mus sik. Utanför huset tonade serenader för aftonens heros, som emellertid ensam smög sig uppför den trånga, mörla traps pan, högre och högre, in på den torftiga windskammaren, der han grep efter wat tenflaskan för att wederqwicka sig. Det är ett äfwentyr för mår tid, ett äftventyr, fom endast geniet upplefwer. Då allt åter blef tyst, kom hans wärd Så tänkt, få gjardt. Han spelade.