någon stark aftonmåltid. — Det år myc fet illa, ropte Swendsen: ty aftonen år bästa fällskapstiden, att njuta det goda och roa fig. Då är man fri för fina göromål och i godt lynne. — Grefwe Munck swarade: Ja, jag tänker också med saknad på den tid, då aftonsällskaper woro de mest besökta, ja nästan de enda; då man satt till bords, spisade, drack, och sjöng glada wisor. — Detta yttrande behagade Swendsen särdeles, och ett lifligt samtal mellan honom, grefwe Munck samt doktorn muntrode dem alla tre, tills en liten olycka störde glädjen. Som man icke wille, att Helena i afton skulle passa upp wid bordet, fåfom hon annars plågade, hade madame Swendsen befallt pigan åta: ga fig denna förrättning, och flåda fig på båfta fått. Pigan, fom aldrig brukade passa upp wid bordet, och derföre war mycket blvg, begick åtstilliga fel och dum heter. Midt under omnämda samtal, spillde hon ut ett glas win öfwer grefwe Munck. Utan att i minsta måtto stanna i sitt tul, astorkade han ärmen med sin servet; pigan slapp undan med en wred blick oh en ed, fom Swendsen sticade efter henne. Men så lydlig war hon ide