ÄAAÄAAA äF ee ö i Mesalliancen. af författaren tillEn Hwaerdagshistorie. (Forts. fr. föreg. n:r.) När jag då wäntade honom hem, skulle allting i hufset wara blankt oh skinande fom guld; oh når wi råktes igen, hwilken glädje! då måste alltid hans lifrätter frå på bordet, och aft, fom kunde behaga hos nom, wara i ordning. Ja, jag Har bedt för honom, når han war borta, och plås gat honom, når han fom bem, och aldrig haft annan wilja än hans. Näst Gud, har han alltid warit mig det första af allting, och fi år han ån i dag. OM derföre tror jag också, att Gud år få god och kallar mig hådan en liten tid före ho. nom, att jag inte ffall gå och längta efter honom mer än jag gjort. — Hon torfar de fig i ögonen, och fade dervå: Ser ni, fåra grefwe! få skall odfå Helena tänka. Hennes man nåst Gud wara henne det högsta, och dernäst hennes gamla förål drar, fom älska henne få hjertligen; och hennes wördnadswårda swärfar sen, det förftåg. Helena tastade fig i fin mors armar, och trydte rörd siit ansigte tik hennes. Falkensijerne wände fig om til i