ne, satte henne i nå, och fade: Barn, du skrämmer mig! Ni flickor åren ett bra ömtåligt gods. Hinken wet, hur man skall umgås med er. — Rosorna wände nu hastigt tillbaka vå Helenas kinder. Hon bäde skrattade och gret af hänryckning, samt uttömde sitt hjerta i brinnande tads sägelser til sin far. Den gode mannen war förtjust öfver hennes glädje. Han ropade fin hustru och fade: Ja, mamma! Nu år det gjordt. Barnet har fått fin milja fram, Wår Herre gifwe fin måls siznelse! Nu går jag i Guds namn och bamtar fästmannen. Grefwen stod just färdig att gå ut, då man anmälde Swendsen. Med en bhålften glad, hälften rådd aning, gick han honom till mötes. Swendsen berättade honom i få ord hwad som föregått. Gref. wen fastade sig hänryckt i hans armar. Nå få Gud wälsigne er! fade den rörde fadren: pör flickan lycklig. Hon är ett godt barn och sina föräldrars ögonsten. Gå nu hem til mitt, oh fe til att ni fan tröfta henne, få wi fan få henne frisk igen. Jag kommer firar efter. Jag skall nu bort till min swåger, doftorn. Wolmand satt i sitt studerrum, och