hulda fadren till bwarje urpoffring. Med största ömhet bad han om hennes förtros ende, och framställde öppet och årligt fina inwänningar mot grefwen. Med all får: lefen8 och hänförelsens wältalighet förfmas rade Helena den älskade. Hon berättade fin far dera8 samtal dagen förut, och til fade: Han arser fig föraktad af dig och min onkel, för hwilken han hyst få mycken tillgifwenhet, och fom han betrett fina wigtigaste angelägenheter. Ack söta pappa! år det wäl hans skull, att ban år född grefwe? Han föraktar icke oss, för det wi äro borgarfolk. Slulle wi då förafta hes nom, får det han år adelaman? Han är få olydlig. Han will refa långt bott i frig, och föfa döden. Jag fan inte åf: werlefwa en sådan ångest och forg. — För Gurs skull, min egen lila Helena! ropte Smwendfen: Det må gå, hur det will, få fan jag inte tåla, att fe rig få bedröfwad. Du skall lefwa och wara glad. Du fal få din grefwe. Jag mik fjelf firar hämta honom. — Med ett högt glär jeskri sprang Helena upp, och kastade fig för fin fars fåtter. Hon omfattade hans knån med darrande armar, och utan att funna tala, Swendsen lyfte upp hen