gick bem, tittade hon in till sin onkel och tante, samt berättade dem gråtande sitt samtal med deras dotter. Swenrsen runs fade på hufwudet, och då han blef ensam med fin huftru, fade han: Herre Gud, mamma! hwad ffa wi göra? Wi fan wål inte låta wått barn dö heller. Det år rent besatt. Gud wet, hur nödigt jag ger henne åt den der grefwen. Jag tror al. drig, jag kan fatta nägot godt hjertelag til honom. Det är liksom det sutte en stopp i halsen vå mig, når han år tilftår des; och din bror fåger, att det ide är stort wårdt med honom, Ack, du milde Gud! hwarföre år det inte den unge Her: mansen, hon håller af? Se, det år en menniska efter mitt finne! — Ad, fåra pappa! fade den bekymrade modren: Det war nu få Guds wilja, att wår dotter skulle fatta tyde för den unga grefwen. Hwem wet, hwilka Hans wisa assigter dermed funna wara? Helena war ju abtid en förnuftig flicka. Tala sjelf med henne. Hon är mycket bedröfwad, och jag fruktar, hon år farligt fjuE Swendsen ilade upp till fin dotter, ech blotta anblicken af hennes bleka, sorgsna ansigte war redan nog att öfwertala Ten