gerna mile dö, om hon måsle skiljas ifrån honom. Den stackars modren wisste ide hwad hon skulle swara, men hänwisade henne till tiden och religions tröst. Hon lemnade rummet, då fröken Malla Struds fom in. Denna störtade, med tårar och snyftningar, fram till den sjuka, och bad henne om förlåtelfe får den olycka, hwartill hon warit orsaken. Aldrig trodde jaa, fade bon, att man ide skulle wåga fåga fin fyfter ett ord, utan att den fqwalerslamran skulle ränna med det, oc ställa til fönt spektakel. — Helena swarade henne i saktmodiga utttyck, och tillade: Xfall jag skulle bli ännu sjukare ån jag år, ber jag dig wisa mig den wänskapen, att komma upp till mig oh ännu gå ett, bera ett enda, ärende åt mig. — Är det till arefven? frågade Mala, — FJa, fade Helena: Jfal jag måärker, att jag skall dö, få wil jag be dig lemna honom ett band och en ros, fom ligger i öfwersta lådan af min chiffonier, och att du säger honom mitt farmål. — Med ideer af denna natur tröstar fig ett ungt finne i fin sorg, liffom med en dikt, hwilken upp: löser fmårtan i ljuft wemod. — Fröken Malla tog fafligt illa wid sig; innen hon