——5k——— l43ä?:cQc —— SR Mesalliantren. af författaren till En Hwaerdagshistori. (Forts. fr. föreg. n:r.) Då Helena waknade nästa morgon, be fann hon sig bättre. Wolmand kom, och förklarade, att febern hade saktat sig. Han bad henne hålla fig stilla både til själ och kropp, samt gick snart bort. Helena steg upp och flädde på sig, men war så matt, att hon icke kunde wara upve, utan lade sig påflädd på soffan. Hon hade aldrig warit ssuk, och höll fig sjelf får långt däligare, ån hon werkligen Mar; bennes starka sinnesrörelse bidrog i synnerhet til hennes illamående och det före ändrade utfeende, fom förfårsde hennes föräldrar. På eftermiddagen war hon ens fam med fin mor; hon tog dennas hand, och kosste den med många tårar; med half awäfd töst och i uttryd, fom antydde, att bon sjelf ansåg fig fom döende, bad hon om förlåtelse för vet fel, hon begått mot fina föräldrar. Men olif ide ond, fade bon: jag fan dock ide ångra, det jag uns nat en olycklig wån den trösten, att rätt färdiga fig för mig. Hon tilstod för fin mor, att hon älskode grefwen, att hon