Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1860, sida 3

styffat har ban alltid warit en tacksom fon. — Huru! ufbröt dostorn: Du tar hans parti! Wet du inte båttre? Såtter du inte mer wärde på min Heleno? Ack Gukaf! tillade fan med tårqwald röfl: Jag hode helt andra planer. Joa inbillade mig, att du sjelf ålffare henne. — Gufstaf fattade hans hand, och kysste den. Hwad gör du? ropte Wolmand förundrad. — O min ädle wån! fade Gustaf: brvilfet ljuft ord fom ide nu åf wer era wänliga läpvar! Ja, jag älskar henne wisst, jag wil aldrig upphöra att älska henne, men just derföre fan jag ide uthärda att fe henne lida föfom nu. Jag darrar för hennes lif och hennes unge domsglädje. Jag fan tåla den olrckan att mista henne, om jag blott får njuta den trösten, att fe henne glad och tillfreds. Helena hade hela natten en håftig seber. Begge hennes föräldrar wakade wid fjuls fången. Först mot morgonen fåll hon i lugn slummer. Swendsen gick nu boct att njuta ett par timmars hwila, och den hulda modren tillredde fig en bård i den sjukas rum. (Fetts.)