Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1860, sida 2

iiiininini qss man trodde, ott alltsammans war falskhet. Nej, det skeppsbrott, han fruftare i sitt frieri till Helena, gid honom rjupt till hjertat. En föcdindelse med henne war för honom en lycka, som skulle göra ända på alla hang bekymmer; dertill fom den omständigheten, att den rikedom, han ans såg för nyckeln til all oafhängighet och sällhet, skånktes honom af en person, fom werkligen war hang hjerta närmare, än någon annan någonsin warit. Den oskuld, den blygsamhet, den äkta qwinlighet, som utmärkte denna unga flicka, äro alltid oemotståndliga för ett manligt hjerta, och hade icke heller förfelat deras werkan på grefwens, utan att han dock ägde fult medwetande af, att det just war dessa hennes egen skaper, fom förttollat honom. Helena lofwade alt hwad den älskade begärde; re skildes åt med tusen kärleksförsäktingar och med lättade bjertan. På hemwägen märkte Helena wål, att hennes fusin war stött. Hon fann sjelf med blygfel, att hon och grefwen gjort fig skoldige till en ohöflighet mot deras förtrogna, och föfte genom många wänskapsdetygelser, många tacsäågelser, att blidka henne, men allt förgåswes. Frölen förblef kall och