Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1860, sida 2

—ö— l nii 24 8— ögon. Hon tydte fig förflottad tid him melen, tilstod honom fin fårlef, berättade hwad hon lidit genom fin orättwisa miftanke emot honom, lofwade trohet, och bad honom wänta allt af tiden samt hen: nes föräldrars och onkels fårlef til henne. Greswen förklarade, att han ide lunde lefwa, utan att dagligen få fe henne; att tiden war ett långsamt gift för hans lugn. Han bad henne tillåta fig begynna en ny underhandling och öfwertala sin styffar, grefve Munck, att medla för honom hos doktor Wolmand, samt anhöll, att hon vå sjelf wille förena fina bemödanden med deras. J passionerade uttryck, fom på franskan klingade ännu ljufware för ben: nes öron, försäkrade han Helena, att hon war hans första och sista kärlef, att, om hon beröfwades honom, skulle han öfwerge allt och gå i främmande krigstjenst, der hon snart skulle ersara, att han, på ett fin älskade wättigt sått, fört och funnit döden. Utan att påstå, det grefwen på fullt allwar beslutit tillgripa ett så förtwifladt steg, eller egentligen, sträångt taget, lunde beswärja hwartenda af degfa fina ord, skulle man dock göra honom orått, ifall