Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1860, sida 2

9WW2h3A33gnnni Bm — — Jag blef rörd öfwer bennes kärlek, och war nära att gifwa henne mitt hjetta; men wid närmare tekantskap insåg jag, hwad ockjå min fusin, Hermansen, fade mig, att hon war en myckt andefattig flicka. Jag kände, att jag ide älskade henne, och sökte draga mig tillbaka. Jag belom tillfälle dertill, förrän jag wäntat, men dock så, att mitt uppförande fick ett förhatligt utseende. Jag fann emellertid hederligare att gifwa wårt asdrutna för: hållande denna wänning, ån att skjuta skulden vå hennes personliga brister. Defr utom tilktår jag öppet, att jag anser når ringsomsorger för ett ondt; jag fan ide fatta, hwad fom borde beweka mig att sjelf uthärda detta, och draga ett fruntime mer i samma clycka, når ide engång min kärlek kunde upprätthålla hennes och mitt eget mod. Ack Helena, jag wisste då ide, hwad älska war, jag fånde icke er. Den oförsigtighet, jaa begick, war nåra att kosta mig lifwet. Er onkel rådade mig, ma hellre måtte ban låtit mig dö, än att, får såsom nu, grymt beröfwa mig det enda, fom fon ge mitt lif något mårde — Helena war mycket rörd. Den ålskade hade fullkomligen rättfärdigat fig i hennes