Gustaf den 3 dje och Per Olsson. Konung Gustaf den 3:dje brukade ofta, såsom bekant är, gå ut ibland folket, dels för sitt nöje skull, och dels för att nå gon gång höra ett ord oförfalskad fans ning. En gång, under det att bela Hof wet war förlagdt till Drottningholm, gid han ett godt stycke inåt Lofön. Endast en qgarcon bleu beledsagade honom. Denne gosse hette Lars Hjortsberg. Under det Konungen i djupa tankar gick fram på en gångstig, genom en Des haglig, grön rågåker, föll hans blick på en gammal Bonde, jom aid och sådde. Bonden wände ryggen åt Konungen, få att denne nalkades honom oförmärkt. Bonden talade för fig sjelf och Konunz gen lyssnade för att Höra bwad han fade. Bonden yttrade: Rommer di, få kommer di inte; — kommer di inte, få kommer dil Förundrad öfwer dessa betynnerliga ord, till: Jr Konungen Bonden, och frågade hwad han menade. (Sod afton! fade Bonden, tog af fig den röda filtmössan och bugade fig djupt! Sud beware wår nådige Konung! (Sod afton! Gud beware dig redlige Danneman! swarade Konungen, något förlägen öfwer att hafwa glömt den bland allmogen obrottsligt antagna höflighetåregeln, att aldrig tilltala någon, fom man träffar, utan att först hälsa.Men säg mig hwad du menar med dina ord? Di TT klara dil genmälte Bonden, jag får ärter, fi, kommer dufworna och äter upp ärterna, få fommer inte ärterna opp: kommer inte dufworna, då fom mer ärterna. Den wittre Konungen ffrattave hjerts ligt åt en få enkel förklaring, och bes fallte Bonden att ide gifwa den åt någon annan, förr än han sett Konungen 12 gånger, få skulle han få en ko. OG du beter? frågade Kungen, när Bonden lofwade att lyda. Ber Olsson heter jag — fwarade Bonden, men kfoen, ho ska heta Kungfan! När Konungen fom hem till Skottet, roade han fig att framställa Bondens ord, såsom en gåta, för fin närmare omgifning, men ingen kunde utgissa betyveljen. Konungen utfäste en betyrlig belöning; men gåtan förblef otydd. Lars Hjortsberg anade att Konungen fått gå tan af den der Bonden: han gick derföre och uppsökte honom, Han bad Bonden om förklaring på de besynnerliga orden. Bonden swarade att han icke kunde gif wa ten, förr än han fett Kungen 12 gånger. Jafå, genmälte Hjortsberg, och tog upp ett silfwermynt med Konungens Hild. Hmwem är den här? Rungen, jag känneren nog! Nå, behåll den! Tadt wadert. Swem är den här? fortfatte Hjorts: berg elfwa gånger till, och gaf Bonden ytterligare elfwa silfwermynt och Bonden jade ytterligare elfwa gånger tad mac fert. Derefter förklarade han ordens betydelse för Lars Hjortsberg. När Hjortsberg återkom till Slottet, begärde han tillstånd att få gissa de upp: gifna ordens betydelse. Han fid det och gissade naturligtwis rätt. Du har warit hos Per Olsson, din lufwer, och lockat ur honom hemligheten. Hjortsberg erkände detta. Kungen lät efterskicka Bonden, och föreböll honom strängeligen att han brutit jän tro och lofwen. Bonden tog då upp ett silswermynt, i wände bilden åt Konungen och fade: A är det här? WHet är jag, det fer jag nog, men hwad I hör vet hit? j Fo fi, swarade Per Olsjon, det mar få, att en ung Herre fom och wisade mig 12 gånger sådana här, och då hade jag ju fett Eders Maj:t 12 gånger, då hade jag jn rätt att tala onvet. Konnnagen Ing räft hiertliat åt hela RT te nn mm — i——-— — ..S— ——qQ. VV PDPreeepoon— (OO —R kh mr A———