Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1860, sida 3

fått wisste afbija. Det war de älskande ide wöjligt att få tala ett enda förttoligt Ord mes hwarandra. Andiligen, under en af frölene flyttningar, från ena sidan till den andra, fick arefwen tillfälle att hwiska år He lena: Der är wål inte få Iydligt, att ni förRår fronska, men er fufin ide? — Jo, swarare Helena, få är werkligen fallet. — Simlen wate lof utbröt grefwen, och begynte strar att på dets ta spräk, fom han talte med myden färdighet, utgjuta sitt hjerta för henne. Bittert bes lagade ban fig öfwer det förakt — få ktallade han det — hwarmer hennes När maste anhötige hare afwisat horom, och förebrådde Helena, att hon sjelf få lätt upps offrat honom för andras wilja. — Helena bade aldrig förr låtit förmå fig att tala något främmande fpräf, hwillket fom helst, ide engång mellan fyra ögon med fin ons fel, fom isynnerhet warit hennes lärare. Men nöd bryter lag. Hon swarade fin älffare på franffa. Det mårktes, att hon saknade öfning. (Forts.)