ingen af de andra, som gå der, känner honom. De begynte nu med deras fpe glosor: Nej, fe hwilken galant herre går det ute och spankulerar. Jag tyckte, Han belsade vå er, fröken Struds? — Ja, swarade jag hastigt: det år en grefwe af mina befanta. — De fingo stora ögon, fan du tro, och än mer glodde de, når timmen war slut och wi gingo, ty grefwen fom strar med fin artiga min bort tik mig, oh bad, han mätte få den åran följa mig hem. Jag brydde mig tjufwen om de andra, och aid strar med honom. Han jade mig nu, aft han redan wid mår för: sta befantffap ansett mig för en dam af werld, till hwilken man i en delikat fat kunde förtro sig. Derpå berättade han mig allt. Han tillbad dig, sade han, och hopvades odså, art du älskade honom. Han hade begärt dig af dina föräldrar, men de hade skickut honom ett afslag, hwaröfwer han med rätta fände sig djupt fråntt och förolämpad. Han war mydet blef och alldeles ifrån fig: Han fade, han kunde inte lefwa, om han ej fid ett fam. tal med dig, och hörde af din egen mun, om du mille förskjuta Honom. Han bad mig få rörande, att ge dig detta lilla bref,