Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1860, sida 2

år det nåstan otroligt; men jag wet, att det är inte du, utan din förmögenhet, som år föremålet för hang kårl-t. För att be wisa dig detta, bad jag din far swara honom, att han inte hade något emot er förening, men trodde fig böra underrätta honom, det han disponerat öfwer fin förs mögenhet sålunda, att du hwarken kunde wänta acf eder hemgift. Jag år öfmers tygad, att, om din far gått in på detta förslag, fule Falkennjerne hafwa dragit fig tilbaka. Men din far blef nästan ond och fade: Stulle jag då skomfa mig fjelj och förolämpa en man, fom ide förotlåme pat of? Wolmand talade ännu långe, utan att Helena war inånd att swara. Den för ett älskande hjetta få förödmjukande och upprörande tanfen, att mågag på guldets mwågffål och qålla intet i kärlefena, wor få smättsam, att den stackars flickan näftan krossades af denna första swåra motgång. Hennes fafta förtroende till onfels forn färdighet och ön het för henne, de fatta han berättade, oh ändtligen de blygfams ma tanfar, Hon bade om sitt eget wårde, allt detta tilsammans lät henne känna hela widden af hennes olycka; förblitras