det redan för sent att bli rädd. — Rär fe wi hwarandra åter? tillade han has stiat. — Gud wmwet! swarade Helena: måra wägar i werlden ligga få otifa — De funna wål dock mötas, utbröt grefwen; 7Ni är skapt att försköna hwarje wåa i lifwet. De blefwo nu afbrutne af Gustaf och Marie, fom långe hade sökt och wäntat på dem. — De unga männen togo afsked od bestego fina hästar. Marie och Hele na stodo i porten, och sågo dem fluga bort på de stolta, pråftiga djuren. Grefwen wände fig om på något afstånd, och fwingade fin hatt till farmål, medan hang dunfla, fagert böljande hår glänste i den uppgående solens strälar. Marie utbröt: Nå, hwad fade jag! Ges skönare fon ån denna. Kan det finnas en wackrare man till i werlden? Ja, Helena! du fan säga, du år lockliig, ty det fan enhwar fe, att han blifwit får i dig. Jag borde bli af. undfjuf på dig, men det wil jag ändå inte. — Kom, låt of nu gå bort och lågga oss att sofwa ett par timmar. Du jer redan ut, fom du drömde. — Med dessa ord drog hon Helena in i huset med fig; då de bortilande ryttarne ännu en