Norrländska Korrespondenten – 29 februari 1860, sida 2

fortligen bestred hennes mening. — År Bet inte arvwt, fade hon, att dlotthåla era wänner för sorgen att mista er, och er fielf för möjligheten att lemna dem och lifmet? — Ad! swarade grefwen: det war ingen, fom älskade mia, utom min styffar; vå honom tänkte jag äfwen med bedröfwelse. Men åran är hang Gud, liffom min; och hwad lifwet angår, få brydde jag mig då ide stort derom, — Kanhända, tillade han, i det han tog hennes hand, och wågade fygfa den: fans hända skulle jag nu fånna flere betånfligheter wid att blottställa mig för faran att taga afsked af lifwet. — Helena sökte dölja fin förlågenbet, i det bon sprang upp och fade: Jag tyckte, något rörde fig i löfwet bakom oss. Jag år få rädd för gro dor och ormar. Grefwen skrattade. Hee lena fortfor: Ar inte ni ockå rädd för få fula djur? — Mej, swarade ban: för fula djur år jag alls ide rädd, ide en gång för flora ormar, fom dessutom ide flnnas hår i landet. Men för en liten orm år jag rädd, för den lila guden Amor, fom gömmer fig i dessa wackra gropar på er rosenkind. Men tywårr når man först känner hans grannskap, år