Norrländska Korrespondenten – 29 februari 1860, sida 2

por med ett sömnigt, grönaktigt sken, som skarpt stack of mot den himmelsblå mor gonhimmeln. En och annan fogel mat: nade i tråden, och helfade dagen med fitt awitter; tupparne golo, och de bortfaran-. des hästar gnäggade på qården, under det deras halfrusiga kuskar och betjenter pra tade och stojade. Helena hade ide länge futtit der, förrän hon såg grefwen i rids drägt komma ut ur hufet och ila bort til henne. Jag letade efter er öfwerallt, fade han: Jag fan ide fara, utar att först säga er farwäl och tada er för denna natt, hwars enda stjerna ni mwarit — Han satte sig nu wid hennes sida, och begynte strax omtala, att han nu först erfarit, ret doftor Wolmand war hennes onkel. Med hänryckning omtalte han dens na fin wån och wälgörare, såsom han kallade honom, och steg sjelf derigenom så betydligt i Helenas gunst, att hon med största frihet och förtrolighet inlät sig med honom i samtal. Hennes fåra onkels wån, mente hon, borde wål odfå wara hennes. Naturligtwis fom man att nåmna grefwens duell i Hamburg. Med fromt finne uttrydte Helena fin afsky för det omoraliska i dueller, hwaremot grefwen