i en krets af unga flickor, ibland hwilka Helena ockå befann fig. Han inledde ett samtal, och ställde derunder några ord til Helena. Den förlägenhet, fom nu fwerföll den Radars flickan, betog henne få helt och hållet, att hennes ansigte liksom för: wandlades. Det blossade; den annars mycket wackta munnen förwred fig krampaftigt och nåstan darrade. Hennes fötter woro i ståndig rörelse, utan att flytta fig ur stället; för fina händer war hon i ftör: sla förlägenhet; hon drog på fina handskar, få att de sprängdes sönder; hon fingrade vå fin krage oh grannlåter; hon hörde icke håälften af hwad grefwen fade, och swarade alltid i wådret. — Ett litet far tiriskt löje swäfwode kring hang läpvpar, till icke liten uppmuntran för kusinerna, fom ide woro blyga, utan med stor wåls talighet och frihet förde til torgs fin qwid: het och gora ton. Den stackars Helena war färdig att gråta, och önskade fig hem til fin lugna, fila fammare. Lydligtwis trädde nu Gustaf in med den brudgåfma, han på fin tantes wägnar skulle öfwerlemna bruden. Denna skänk, fom bestod i ett wål arbetadt silfwerkärl, ådrog fig nu sållskapets uppmårksamhet och beun