Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1860, sida 2

allmogen lif; men min soster Sfi tocker bod, att han år wacker och fer förnäm ut. Han har en spetsig frofnåfa, och ett längt, bleft ansigte. Han är mager och fpenflig. Wid sidan af grefwen fer Han ut fem rosen, jag hår håller i hand, få wissnad och tort. Med dessa ord kastade hon blomman långt bort ifrån fig. Men, fortfor hon: det är annars en mydet god och förnuftig gosse. — Han är mydet ufhällen på godset och hela trakten derom fring. — Samtalet afbröts af de andra ungflickorna. Blomstren woro nu bundna i fransar. Den unga faran wandrade till fyrkan, fom på der högridligaste finge kades med löf och blomsterkransar, under det wer än en af ungmöerna tänkte på den dag bon sjelf skulle stå brud. Derpå pryddes gråsplanen och danssalen, hware efter man gic att tänfa på den beprydning och försköning, som war för enhwar den allra wigtigaste, nemligen fin egen. He lena war intagande i fin klådsel. Oaktadt den war eyrbar, rådde dod en wiss enfels bet deri, hwilket annars ide alltio war tillfalet; men denna gången wille en god gemus, att Marie, fom klådde fig på en gång med henne, war i förlägenhet för