— Ur Folkets Röft hemtas följande: Förtroendet att komponera musiten till Deras Majestäters förestående swenska tröning, fom, med kapellmästaren Vachners förbigåc De, först uppdrogs At dis rektören Frans Bervald, säges nua waza återtaget srån den sednare och, efter nos gare besinnande, öfwerfiyttadt på den förre. Huruwida herr Lachner nu mera stulle tunna finna jig smickrad af ett dyr litt uppdrag, synes temligen problemas tiftt, bivaremot återbudet till herr Ber: vald ostritigt wore i hög grad stötanve. Utan att göra Ten ena parten del Aten, skulle man säledes lyckas att göra Ten andra med skäl högft mipbeläten. Herr sörste direttören Hylten-Cawallius, på hwars framställningar detta allt natur: ligtwis måste antagas wara sledt, har säleres botat ett ondt med hälften wärre. Det fan man falla att administrera! Wär acministratör gick wäl för vgonblicket miste om Jemtlands län, men torde dot ide förlorat hoppet eller ut sigterna att finna detsamma realiserart. Lantshöfding Prytz asskedsansölning påstås wara i farwattnet, och CEejle län lärer wara det egentliga målet för hr Bennichs sträfwanden. stersund blir då ännu en gång watant och kan få sin ersättning från tongl. theaterns wenjtra oxöga. — Man läser i Wermlandsposten: Söndagen den 5 Februari på aftonen fnaf sig atertonårige ynglingen Per Hår kansson i Nohlbergswiten, bstra Emters wits socken, på wäg från Prestbohl i Öfra Ullerud till sitt hem, men blef, efter att hafwa passerat Westsjö herregärd och den wester om detta ställe warande stora mossen, anfallen af ej mindre än fer stycken wargar. Lyckligswis hade ynge lingen warit nog omtäntsam att förse sig med en störända, med hwilten han kunde parera första anfallet och, fortsättande striden, närma sig en längre gär resgärtssträcka, hvarifrån han fiera gåns ger mäste förfe jig med nya wapen ite afbrutnas ställe. På detta sätt fortging0 ursinniga anfall och tappert förswar något öfwer en half fjerdingswäg, under ständig reträtt å drängens sida, hwillen han deck wertställte som en skicklig ger neral, då endast å fiendens sida blod blef spildt. Stridens hetta och liflighet hare gjort det nödwänd igt för Per Hå tansson att askasta fin ytterrock för att tunna gifwa mera kraft åt sina slängar, och han hade nog omtanlka att ide ens lemna denna i sticket. Säsom trofter efter denna lika owanliga fom härdnadade strid har drängen att uppwisa sin till trasor sönderrifna underrock och mössa, och till ett bewis på sin oförskräckthet och raskhet har han äfwen andra dagen före tett bataljfältet, färgadt af wargarnes blod och på flera ställen beströdt med deras ragg. Jcke nog med det mod och den själsnärwaro, som Per Håkansson wisat under sielfwa striden, aflade han ett ytterligare prof derpå, då han, efter att haswa blifwit sina alltför sällskapliga men föga humana följeslagare qwitt, forts