Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1860, sida 2

samma betydelse, som om foglar och in sekter, nemligen: att höja sig öfwer jorden och icke med begge fötter sitta fast i dyen få will jag wisst sträfwa att lefwa och dr fom en swärmare. — MNi är aMtfå al samma tanfe fom Gustaf, att jag emot min wilja skall gifta mig med denna frös fen? frågade grefwen. — Nej! långt derifrån, utropade låfaren; twertow! Jfall ni, fom ni fåger, skulle känna er olydlig wid hennes sida, få må hon hellre tåla en sannolikt öfwergående sorg, än ett helt lifs missnöje. — Nu talar den wi fe, ropte grefwen: AUtfå dömer ni Gu staf, att ide mer plåga wig med denna faf? — Ja, det gör jag, swarade dok. torn, och härmed woro alla parterna til: freds. Det gick nu Wolmand, som det tywärr alltid gåt: efter detta samtal, hwarunder han trodde fig hafwa uppdagat en skugg. sida hos grefwen, som han wäl tillförene hade anat, men dock icke klart insett, mötte nästan dagligen nägot, som förswagade Det behagliga intryd, denne unge man hittils hade gjort på hans finne. Så. unda markte han ständigt, att grefwen, ned en skoningslös egoism, aissdrukade