också skuldmassor få stora, att den merte liga behållningen bliswer ingen. Af ett jådant fierbhus skall nu till de fattiga utgå en summa, långt öfwerstigande hwad de kunna erhålla i ett mindre, men måls behållet bo. Der intet finnes, der bor: de också intet funna tagas: och fanningsenliat kan man wäl säga, att i ett bo, ver slulrerna uppsluka tillgängarna, fterbs huset eger intet, utan fordringsegarne alltsammans. Att uttaga sattigprocent ur ett sårant bo är ju således att förs närma den vitt, kreditorerna obeftridki: gen ega, att göra sig betäckta med boets tillgångar, så långt de förslä. Då man uti ett bo med stora tillgångar, men ringa behållning, beräknar de fattiges andel efter summan inventarii, äfwentyrar man att alldeles beröfwa arfwingarna sin del, hwarigenom möjligen nya individer fun: na komma fattigwården till last. — Det anförda torde wara tillräckligt för att fästa uppmärksamheten på olämpligheten af föreskriften om fattigprocentens utgående efter summa inventarii. Och må gar jag derföre i stället wördsamt föres slå det stadgance, att de fattige i hwarje sterhhus mätte erhålla å:dels procent af den rena behållningen i boet. i Om remig till wederbörligt utifott anhålles. Stockholm den 21 November 1859. Per Anton Ryström från Westerbotten.