Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1860, sida 2

hennes rykte, men nu war det en saf oss emellan, fom ingen behöst blanda fig uti. Det år många, fom gjort henne fin cour, och med hwilka ryftet spått att hon fule förlofwas; samma åra fan det göra mig, utan hennes skada. — Men, utbröt Gustaf: bon ålskude dig! Hwad måtte hon ide hafwa lidit nu på sista tiden? — Nå återtog grefwen: men hwad skulle hon ide lidit wid att lefwa i knappa mil: for, utan annan njutning ån en mans sällskap, fom ansåg fig för olvcklig wid hennes sida? — Knapva wilkor! fmas rade Gustaf: Af der ärliga bidrag, hennes far wille gifwa er, tllsammans med dina egna löne-infomfter, hade ni kunnat lefwa rått anftånrigt. — Må wara! ropte grefwen: Men för det förfta wet jag ide, hwad säkerhet baron Luckmann kunde lemna, att denna fsumma werfligen blefwe oss utbetaldt för hwarje är. För det andra, hwad fan en dylik ärlig summa hjelpa mig, om jag inte först får ett kapital, hwarmed jag kan rangera och betala min skuld. Jag bar, Gud nåde mig få wisst, betode liga skulder. Jag år skyldig Gud och hela werlden, fom man fåger. För det tredjd: om wi oc finge ven årliga inkomst, daroe